Peppad på ALLT

Idag är en sån dag som man mår så himla bra. Dagen har verkligen varit jättefin! Började dagen med att leda våra parkinson patienter med gemensam boxning, deras "vanliga" träning och sedan avslutande stretching och avslappning. De uppskattar oss så mycket och vi tycker om dem så mycket! De ger energi, och det är just av den här anledningen som fysioterapeut kommer passa mig så himla bra! Jag känner verkligen det, att få hjälpa människor att utvecklas, att må bra och att de får verktyg som de kan använda i sin vardag för att må bättre. Av de här timmarna på måndagar får jag så himla mycket bra positiv energi!

Efter lunch så satt jag mig ute på en gräsmatta lutad mot ett träd och började att plugga. Våren har verkligen kommit hit nu och jag satt bara och njöt medan jag lyssnade på musik och försökte få fram några kloka ideér från mitt huvud. Efter nån timme kommer TexasThom och gör mig sällskap. Vi varvar med att plugga, prata om livet och njuta. Sedan går vi en liten promenad på Campus innan vi vandrar hem i solskenet, peppad på livet  båda två. Om att vi är lyckligtlottade som gör det vi gör i det stadiet i livet som vi är i nu.

Väl hemma lyssnar jag på fysiopodden, som får mig ännu mer exhalterad på att bli fysioterapeut. Idag lyssnade jag på ett avsnitt om Friidrott och överbelastning. Kollar runt på internet och ser att Oskar Svärd har gjort en rekordtid på Klassikern. Undrar för mig själv vad rekordet för tjejer är. Medans jag letar det hittar jag att det finns någonting som heter "superklassikern". Sammanlagda tiden för alla moment ska vara under 20h för män och 24h för kvinnor. Jag tror att gör jag en bra cykling så kommer det att gå! Lite coolt faktiskt om jag får säga det själv. Helt plötsligt fick jag ett nytt mål med klassikern, och inte bara "fullfölja" det.

Och nu i samma veva av peppning har jag anmält mig till Toughest i Umeå den 16 Maj med bästa klassen. Ops! Tur att man tittade efteråt vad det var för hinder. Shit, här krävs träning! Men tror det är bra att jag hittar på andra saker som jag inte är riktigt van vid. Nya äventyr och möjligheter som sagt.

Men peppad på livet alltså. Hoppas ni får en minst lika bra måndag!

Ut på Tur aldrig Sur

 

Igår var det dags att utforksa lite av Dunedins natur på cykel istället för bil. Vi var dock lite ororliga för att det inte skulle vara väder. Det skulle tydligen både vara kallt och regna. Men icke! Vi vankar upp till blå himmel och riktigt vårväder. Ebba och jag får låna två cyklar och hjälm av våra underbara "flatmate" Sasha och trampar iväg först till affären för att köpa med oss picknick. Sedan trampar vi på. Underbart härligt! Vi cyklar över till den andra öhalvan längst vattnet och bara njuter av utsikten vi får och den värmande solen. Vi ler och pratar på.

Grönskan!

Efter ca 1 timme tar vi av från vägen längs vatten kanten och cyklar upp för en av alla backar för att få riktigt bra utsikt. På toppen går vi in en fårhage för att njuta av en banan och lite kakor. Vi tittar på alla får och lamm och skattar oss lyckliga igen att just vi är just här. Livet är allt bra ibland! 

Fika smakar aldrig så bra som i naturen!

 Sen satt vi oss på cyklarna igen för att få nedför. Vi tänkte att vi cyklar en liten bit till för att sedan ta oss hem. Det hade ju börjat blåsa och vi skulle få motvind. Men här kommer vi på att det är väl inte så jättelångt till slutet där Albatrosarna är? Äh, cyklar dit. Det kan bli jobbigt att åka hem, men vi har ju hela dan på oss. So off we go! Dit gick det ju ganska bra med all medvind. Men shit vad det blåste där ute! Vi bestämmer oss för att ta en kaffe och vila lite innan vi tar oss hem. Som vi inser kommer att ta ett tag. 

När vi sätter oss på cyklarna igen så kommer vi typ ingenstans. Helt otroligt vilken motvind, vi får tom trampa utför! Ebba som är cyklisten får leda och dra med mig. Första milen tror jag att jag ska dö. Hur ska jag ta mig hem!? Men efter stopp med kakor så fick vi lite mer energi och blåsten mojnar en aning och vi njuter igen, och känner oss riktigt bra och stolta. Ca 1 mil från hemma så kommer den riktigt blåsten igen! Vi ligger på rull och bara trampar för att till sist komma in i stan och bara ha ett par kilometer hem. Vi gjordet närmare 8mil! Jag som hade tänkt haft vilodag och bara cykla en lugnare tur. Äh vila kan man ju göra nån annan dag ;)

Sjukt läskig fågel!

We made it

Man ser ju lite att det blåste iaf!

På kvällen var vi sjukt trött. Men hade planerat med hela huset att åka på lazertag. Så det var ju bara att pallra sig iväg. Jätteroligt! Men kan ju inte direkt säga att det var min paradgren. Haha, men kanske kan bli bättre till nästa gång! ;)

Annars i veckan har jag varit på väldigt bra humör! Jag och Ebba har gått på svinmånga gruppass för att göra 28days challange som betydde att man skulle göra 10,20 eller 30pass på 28dagar. Vi hade inte gjort så himla många innan den här veckan, så det blev 5st den här veckan. Men nu till veckan ska jag springa lite igen. Foten har varit lite tjurig efter marathonet men nu så!

Paradiset på jorden

Världens finaste utsikt!

Jag är helt säker på att jag har besökt den platsen nu. I Wanaka, Nya Zeeland. Det är nämligen där som vi har tillbringat den här helgen. Vi har pratat om att vi ville komma iväg och åka skidor, och tänkte att det här nog nu skulle kunna vara en perfekt helg för det. Och Wanaka skulle ju vara ett ställe som behövdes ses har vi hört. Och OJ så rätt alla har haft.

Det började redan med bussresan ut ur Dunedin. Efter ca 15min ser vi så mycket kullar/berg med gräs, får och kor. Det går på de här bergen utan problem, och jag funderar lite på hur det skulle gå om en ko ramlade ner. Skulle den ta sig upp då, det va ju ändå ganska brant, inga platta ställen direkt för de här djuren att vila på. Det börjar regna, men jag är på gott humör. Det är flera timmar kvar och det kommer säkert vara fint på lördagen när vi ska åka skidor. Som sagt hela bussresan på 4timmar tittar jag ut genom fönstret och bara förundras över den här naturen. Gröna berg, bergiga berg och till sist ser vi berg med snö på topparna. Och det är så mycket som liknar Sagan om Ringen!

Jag och Anna njuter av livet

Vi kommer fram på kvällen och som tur är så har vi varit så otroligt smarta och tagit med oss Lasagne som vi äter innan vi tar det lugnt och spelar lite sällskapsspel med några från Malaysia och Austalienare på vårt vandrarhem WanakaBakaPaka. :) Men en tidig kväll för att gå upp tidigt och hyra utrustning. Det ska också nämnas att under flera dagar hade jag haft jätteont i foten och haltat ganska rejält. Kan ju lugnt säga att jag var ganska nervös för att få bara åka ett par åk för att sedan tvingas av skidorna för att foten inte skulle palla med. Men så blev det INTE! Direkt när jag fick på mig pjäxorna var det onda som borta! Jag kunde åka precis hela dagen utan att det gjorde det minsta ont i foten! Vi åkte från när bussen lämnade av oss på förmiddagen tills den hämtade oss på eftermiddagen igen. Jag tror jag log i princip hela dagen. Johanna sa till mig på lördag morgon att jag hade pratat i sömnen, eller nej, skrattat i sömnen. På söndag morgon säger hon att jag hade skrattat i sömnen den här natten också. Jag tycker att det är ett självklart tecken på hur jag har mått. Lyckan är obeskrivlig. Att vara i den här underbara miljön men så underbara människor. Att får göra det här medan man går i skolan. Att bara kunna ta semester en helg och komma bor, att fylla på batterierna. Precis vad som behövdes, och precis vad vi gjorde. På kvällen var hela bundet helt slut. Vi gick ut och åt, sen hem för att dela på en flaska vin som Johanna hade köpt när hon var på vinprovning tidigare under dagen. Underbart! Att bara sitta och njuta i varandras sällskap och prata om livet och allt där till. Jag dog igen. Det hade jag redan gjort ett antal gånger under dagen också.

Ebba njuter av livet

Vi gick och la sig tidigt igen, vem behöver uteliv liksom. Det kan man fixa precis när som helst annars. Vi klev upp i tid istället föratt bestiga  Mt. Iron. Och jag dog flera gånger om. Det måste man väl göra om man ska vara i Paradiset? Man kan ju inte komma dit utan att ha dött? Eller, jag var nästan förvirrad. För att sno Johannas ord på det hela, så gjorde det ont i ögonen. Berg, Sjö, Berg och slutligen Berg! Det är det absolut finaste jag vet. Snöiga toppar och i den här miljön så ville jag nästan bara gråta. Jag är så himla lycklig. Bussresan hem var lika dan. Vi satt mest tyst för oss själva för att bara beundra naturen, petade bara lite på varandra när vi såg någonting som vi tyckte var extra häftigt. Jag är så himla lycklig att jag är här, jag är fulladdad med energi för att göra de sista månaderna här så bra som möjligt. Jag ska verkligen försöka leva i nuet som jag gjorde i helgen. Suga åt mig allt som är positivt. För just nu finns det ingenting i mitt liv som är negativt(ska eventuellt vara foten då). Jag är lycklig och tacksam för allt!

Här är känslan.

Men Va!

Vackraste tjejerna!

Tack Livet!

 

Haka and My First Marathon

Ibland är man kanske lite dum i huvudet. Men ibland är att vara dum i huvudet en bra sak. Jag har varit ute och sprungit med Flo, en fysioterapeut student här i Nya Zeeland, som berättade för mig att hon skulle spinga ett Marathon här i Dundedin och att det var det hon tränade för. Redan då första gången hon nämnde det så började det att gro ett litet frö i mitt huvud. Marathon.... Det är ju någonting som jag tänkt att kunna göra någongång i framtiden. Typ Stockholms maran eller något som ändå är ganska stort och en kul grej som man kan säga att man har gjort. Men jag ska ju inte säga att jag har tränat för det. Verkligen inte! Sen jag sprang Lidingöloppet förra året har jag ju haft lite problem med knät och jag tror inte att jag har sprungit över 2 mil i år. Men tränad vet jag ju att jag är. Jag har ju åkt Vasaloppet nu i vinter och så. Konditionen finns ju där, men att springa.....

Jag väntade med att registrera mig. Vi skulle ju eventuellt åka iväg den helgen, och det var ju inte viktigt för mig att springa. Och så hade jag ju knäna. Men nu blev den ingen resa denna helg, så jag väl nästan så tvungen att springa nu. Så jag anmälde och tänkte att 4 timmar borde jag ju klara att springa på. Eventuellt 3.45, det kanske jag skulle kunna klara om jag springer riktigt snabbt. Men nervositeten började komma. Vad har jag gett mig in på. Hur ska jag klara att springa 42km? Har jag sprungit så långt förut? Jag vet inte, jag tror faktiskt inte att jag aldrig ha gjort det. Och på asfalt? Herregud! Innan jag går och lägger mig på lördag kväll får jag iaf Skypa med pappa som jag får lite pepp av. Han hade nyss kommit hem efter att åkt rullskidor till och från Ljusne. Min träningsgalna pappa!:) Han tror ju såklart på mig. Det har han alltid gjort. Ger mig småtips, som han säger att jag redan vet. Jag frågar om tiden. Han tror absolut på under 4 timmar. "Jag tror du kan springa på 3.30 Malin" Min pappa som alltid tror på mig. Men här tänkte jag att han har lite fel. Det är ju 12 kilometer längre än Lidingö, som jag faktiskt sprang riktigt fort, så nej 3.30 sa jag att jag inte kunde springa på. Men 5.30/km tror jag du kan hålla säger han. Det tycker jag låter mer realistiskt och köper det resonemanget. 55 min på en mil alltså, så en slut tid på 3.55 typ. Jo men det klarar jag tänker jag. Somnar fort och lugnt efter att ha haft det här snacket med min far.

Min Vy med bussen på morgonen till starten!

Jag vaknar tidigt, äter frukost snabbt och går iväg till bussen som ska ta mig till starten. Jag lyssnar på en Pod med Kalle Zackariason Wahlström på bussen. Så med massor av träningsglädje känner jag riktigt hur peppad jag är på det här Marathonet. Jag har T-shirt och Short. Det är småkallt och småregnar. Men jag är bara peppad! Och träningsskottet går och jag kör mitt tempo. Såklart mycket fortare än 5.30. Den är lätt under 5 de första 2milen. Men det går bra, jag njuter och det är inte ens jobbigt. Tänker på hur skönt det är att springa, att jag springer mitt allra första Marathon på andra sidan jordklotet utan att ens tänkt att göra det, bara sådär en då liksom. Jag måste faktiskt säga att jag kände mig lite småimpad av mig själv. Lite Cool är jag väl ändå? :) Det ar ganska blåsigt, fick ta mycket vind själv då de som sprang om mig hade lite för högt tempo. Men halvvägs( på tiden 1.45!) så sprang en man förbi mig som jag kunde hålla samma tempo som ett tag. Skitskönt, jag fick ett högre tempo men det blev inte nå jobbigare att springa. Tills jag kom till ca 26km. Här började det bli riktigt tungt. Drygt 15km kvar, foten började göra ont, jag var trött och ja det var bara att grisa liksom. Vid 30km var jag riktigt trött, men som tur var så var vi typ mitt i smeten här och det var jättemånga hejjarop som kom just under den här perioden. Vilket var precis som behövdes! Från 32-35km gick jättebra och jag sprang om flera stycken. Sen blev det tungt igen. Musklerna hade börjat att dra ihop sig nu, det var inte ett jättefint löparsteg. Men jag kunde räkna ner på riktigt nu, och huvud säger åt mig att jag inte får gå av två anledningar 1. Du kommer blir stum och svårare att börja springa igen 2. Det tar längre tid för dig att komma i mål och faktiskt en sak till. Jag kommer på att jag faktiskt har sprungit riktigt fort under hela loppet, och att pappa känner mig mycket bättre än vad jag gör. Mitt nya mål har blivit att pappa ska ha mer rätt än mig. Att jag alltså ska vara närmre 3.30 än 3.45! Vid 3km kvar är det en brantare uppförsbacke, och då var det ju bara att springa upp. Enkelt va! :) Och efter den var det ju bara utför och 2km kvar. Och de gick av bara farten, trött såklart, men som spurtaren jag är springer jag på ganska fort den sista kilometern. Sjukt stolt över mig själv. Tiden blir innan det är klart 3.37.15. Helt sjukt som första Marathon som jag knappt tänkt att göra. OCH jag hade inte ont i knäna alls under hela tiden. Efter målgången kunde jag knappt stå på benen dock. Att jag tog mig hem till Cargill street är jag lite förvånad över. Ingen kontroll alls över benen, så nu är det soffläge som gäller resten av den här söndagen! Men innan det så hade mina underbara vänner gjort ordning en lunch och kladdkaka åt mig efter loppet. Världens finaste och så himla uppskattat! Dock missade de mig när de skulle hejja. Haha, jag sprang ju lite snabbare än vad jag hade sagt åt dem. Tur att de kunde Hejja på Flo iaf som för övrigt också genomförde Marathonet!

Men nu vet ni typ hur det är att genomföra ett Marathon! Och jag! Check från den listan, nu får vi se vad nästa utmaning blir!

JAHA!

Bara så ni vet så stavas New Zealand  med ZEAland inte ZEEland. Det gör det tydligen bara på svenska. Nya Zeeland. Det lär jag mig alltså ett halvår efter jag vet att jag ska flytta hit, och efter drygt en månad i landet. Men alltid kul att lära sig något nytt!

Idag har jag varit på middag med de snyggaste tjejerna på södra ekvatorn! (skulle jag säga snyggast i världen vet jag ju att många av er där hemma blir ledsna) Pasta med efterrätt! Så himla gott! Och välbehövligt. Nog att vi umgås väldigt mycket alla 4 ändå. Men det är inte på samma sätt som att faktiskt bara vi fyra är ute och äter och får prata svenska med varandra exakt hela tiden. Tycker om det hör brudarna SÅ mycket! Och när vi kom hem så spelade vi in en HAKA dans till våra kära klasskompisar hemma i Sverige som ska ha fadderfadderfadderfadder fest för de nya nollorna hemma i Umeå. Abel fick spela in, sen fick Mark godkänna innan vi la ut den. Ja några skratt kom ju garanterat. Eller vad säger ni? :)

Haka är alltså dans en inhemska folket Maiori har. Många idrottslag använder denna "krigsdans"(tror jag) innan de ska spela en match eller dylikt mot ett annat land. Dels för tradition men också för att peppa upp sig själv tror jag. I Rugby är det iaf väldigt vanligt att de gör denna ritual. Dock med lite mer avancerade steg än vad vi utför. Google it! Det är värt det!

Annars så ska jag i helgen göra någonting som jag aldrig gjort förr! Jag ska springa ett Marathon! Här i Dunedin, New ZeAland. Börjar bli lite nervös, har ju inte direkt tränat inför det här. Inte alls, kommer mina knän klara det? Och mitt mål är under 4 timmar. Är det rimligt? Fördelen men att inte vara så förberedd är att jag egentligen inte har några andra mål än att just komma i mål. 42km på asfalt... hmmmm, jag är ju en skogsflicka..... Men det ska nog gå det också. Väldigt spännande om inte annat! Så önska mig lycka till, det kan jag behöva!

Vart är mina rullskidor?

Tog aldrig chansen att berättade om att vi gick ut i lördags. Förutom Balen så var det första gången som vi utforskade den här stadens dansgolv. Och oj vad vi dansade! Innan hade vi middag hos oss där vi hade bjudit in två andra fysioterapistudenter från utbildningen. Vi gjorde pajer, tjejerna kom med dessert pizza! Var helt okej, men ingenting jag är helt såld på. De hade också gjort något som såg ut som chokladbollar, skillnaden var att detta var en riktig sockerbomb! Chokladbollar kändes nästan nyttiga i jämförelse ;) Men sen intog vi dangolven. Först på ett ställe där de bara hade massor av slagdängor där det bara vara att sjunga(läs skrika) med i! Och eftersom natten var ung så drog vi senare vidare till nästa klubb, där det var med dunka musik. Folk måste ju trott vi var dum i huvudet så mycket energi vi hade. Det var en kvinna som frågade vart vi fick energin ifrån, svaret som de fick var att vi var Svenskor. Haha. Men TexasTom var inte så dålig på att dansa han heller :)

Söndagen gick i lugnhetenstecken. Var superfint väder ute så jag tog en lätt löpartur för att se ytterligare berg i den här staden. Försökte hålla mig från att springa uppför de den här gången dock. Sen var det Disneyfilm som gällde, och den dess har vi i huset haft abstinens för Disney så vi har tittat på både Lejonkungen, Aladdin och Tarzan. Riktigt så att jag saknar lillebror! Det är ju de här filmerna jag ser med honom! :)

Annars så har vi börjat få in patienter till vårt projekt nu! Jättespännande, känns verkligen som att vi är på gång nu. Johanna och jag satt hela dagen idag för att försöka skriva på vår introduktion. Men gud vad svårt det är! Jag tycker det är jättesvårt att få ut i ord det jag har i huvudet. Under den här månaden har man fått så mycket kunskap i huvudet efter alla artiklar man har läst. Men det är svårt att veta vad som är relevant och inte. Har man skrivit för mycket, för lite? Tur att vi har 3 månader till på oss att göra klart den här uppsatsen. För klar innan December ska den vara! Då ska vi tametusan ut och resa!

Idag har jag kommit på varför jag är lite less nu ibland. Det är liksom någonting som jag har känt att jag har saknat, men inte riktigt kommit på vad. I veckan kom jag på den! Det är MIN träning. Tränar gör jag när jag här, det är inte det. Men det blir mest löpning och styrka och något gruppass i veckan. Men det jag verkligen saknar är rullskidor! Och min lilla cykel som jag köpte i våras och spenderat några mil på i sommar. Att bara ta sig ut på vägen och veta att här är det säkert att åka. Eller att springa i skogen och bara vara jag. Att veta här är det inte bara asfalt att springa på i en halvtimme. Och veta att här kan jag springa intervaller, eller rullskidsintervaller! Inser nu att jag gjorde alldeles för lite av dem i sommar. Min naturliga överkroppsträning försvinner! Jag kompenserar med det att köra mest överkropp i gymmet istället. Men rullskidor, eller skidor överhuvudtaget. GUD vad jag saknart! Håller verkligen tummarna för att det är snö när jag kommer hem igen!

Annars åt jag yogurt till middag idag. Studentlivet försätter och man orkar inte laga mat varje dag ;)

Ben som gelé

Allstå Va! Idag frågar jag Anna om hon vill följa med och köra intervaller. Såklart den tuffa tjejen hänger på! Så vi springer till några trappor jag fann första veckan jag var ute och filurade. Så springer vi. Ni vet när man inte riktigt vet hur jobbigt det är så springer man ofta lite för fort... BOM rakt in i väggen, typ. Mjölksyran sprutade ur öronen. Så vi körde 2 till och sen sprinter de sista metrarna av trappan. Fy fan ville typ dö. Mina ben darrade efteråt! Så himla kul att ha någon med sig när man kör intervaller. Resten av lördagen har jag typ nu legat i sängen. Förutom en liten stund när våra flatmates hade en liten BBQ för deras vänner som vi joinade ett litet tag. Men ikväll ska jag dricka vin och dansa! Sjukt peppad :), även om huvudet bultar nu och jag är sjukt seg.. men glad lördag på er alla!

En vecka till

Veckorna bara går och går. Jag hinner liksom inte med. På lördag har vi varit här i 4 veckor! Och visst har vi hunnit med mycket, men samtidigt ingenting. Veckorna kommer som rutin med plugg och träning och vad allt det innebär. Men också väldigt skönt att vi har våra underbara "flat-mates"under dagarna som man kan skratta och umgås med. Under helgerna finns det alltid någonting nytt som man kan hitta på. Jag försöker verkligen få till en Rugby match i helgen! Hur kul skulle inte det vara? Get the fighting face on! Haha! Men vi får väl se om vi sticker iväg nån helg snart för att upptäcka landet. Vi har planer på att eventuellt åka skidor om nån helg ifall förhållandena fortfarande är bra, vilket kan vara tveksamt. Om inte har jag bestämt att jag ska springa ett marathon! Så vi får väl se hur det hela slutar. Nånting ska hända iaf ;)

Annars igår hade vi stormiddag igen. Barbeque den här gången för vår hyresvärd Dayle som fyllde 40 :) Även om Jared försökt lurat oss sen vi kom att han fyllde 50. Så vi bakade tårta och sen åt vi sjukt mycket mat, typ rullade fram efteråt! :) Men gött, och supertrevligt! Vi har också fått två nya "flat-mates" Tom från Texas och Abel från Ungern. Så nu är vi 9 personer som bor i huset + Dayle och Birgit. Så man behöver ju aldrig känna sig ensam liksom.

Sen är inte alla dagar som att gå på rosor, eller det är just det som det är. Det finns taggar men för det mesta är det rosenblad som är där. Man kan längta hem när det blir lite tungt, eller till och med längta tillbaka till USA. Det händer då och då. Det är så mycket här som jag jämför med den tiden och vad jag gjorde då, hur det är i USA jämfört med här osv. Skulle inte bli jätteförvånad om tjejerna lessnar på mig snart. Tur att Johanna gör exakt samma sak. Ibland funderar jag på hur det kan vara så att vi är så himla lika i så mycket. Jag klagar inte iaf!