Ibland är man kanske lite dum i huvudet. Men ibland är att vara dum i huvudet en bra sak. Jag har varit ute och sprungit med Flo, en fysioterapeut student här i Nya Zeeland, som berättade för mig att hon skulle spinga ett Marathon här i Dundedin och att det var det hon tränade för. Redan då första gången hon nämnde det så började det att gro ett litet frö i mitt huvud. Marathon.... Det är ju någonting som jag tänkt att kunna göra någongång i framtiden. Typ Stockholms maran eller något som ändå är ganska stort och en kul grej som man kan säga att man har gjort. Men jag ska ju inte säga att jag har tränat för det. Verkligen inte! Sen jag sprang Lidingöloppet förra året har jag ju haft lite problem med knät och jag tror inte att jag har sprungit över 2 mil i år. Men tränad vet jag ju att jag är. Jag har ju åkt Vasaloppet nu i vinter och så. Konditionen finns ju där, men att springa.....
Jag väntade med att registrera mig. Vi skulle ju eventuellt åka iväg den helgen, och det var ju inte viktigt för mig att springa. Och så hade jag ju knäna. Men nu blev den ingen resa denna helg, så jag väl nästan så tvungen att springa nu. Så jag anmälde och tänkte att 4 timmar borde jag ju klara att springa på. Eventuellt 3.45, det kanske jag skulle kunna klara om jag springer riktigt snabbt. Men nervositeten började komma. Vad har jag gett mig in på. Hur ska jag klara att springa 42km? Har jag sprungit så långt förut? Jag vet inte, jag tror faktiskt inte att jag aldrig ha gjort det. Och på asfalt? Herregud! Innan jag går och lägger mig på lördag kväll får jag iaf Skypa med pappa som jag får lite pepp av. Han hade nyss kommit hem efter att åkt rullskidor till och från Ljusne. Min träningsgalna pappa!:) Han tror ju såklart på mig. Det har han alltid gjort. Ger mig småtips, som han säger att jag redan vet. Jag frågar om tiden. Han tror absolut på under 4 timmar. "Jag tror du kan springa på 3.30 Malin" Min pappa som alltid tror på mig. Men här tänkte jag att han har lite fel. Det är ju 12 kilometer längre än Lidingö, som jag faktiskt sprang riktigt fort, så nej 3.30 sa jag att jag inte kunde springa på. Men 5.30/km tror jag du kan hålla säger han. Det tycker jag låter mer realistiskt och köper det resonemanget. 55 min på en mil alltså, så en slut tid på 3.55 typ. Jo men det klarar jag tänker jag. Somnar fort och lugnt efter att ha haft det här snacket med min far.
 |
| Min Vy med bussen på morgonen till starten! |
Jag vaknar tidigt, äter frukost snabbt och går iväg till bussen som ska ta mig till starten. Jag lyssnar på en Pod med Kalle Zackariason Wahlström på bussen. Så med massor av träningsglädje känner jag riktigt hur peppad jag är på det här Marathonet. Jag har T-shirt och Short. Det är småkallt och småregnar. Men jag är bara peppad! Och träningsskottet går och jag kör mitt tempo. Såklart mycket fortare än 5.30. Den är lätt under 5 de första 2milen. Men det går bra, jag njuter och det är inte ens jobbigt. Tänker på hur skönt det är att springa, att jag springer mitt allra första Marathon på andra sidan jordklotet utan att ens tänkt att göra det, bara sådär en då liksom. Jag måste faktiskt säga att jag kände mig lite småimpad av mig själv. Lite Cool är jag väl ändå? :) Det ar ganska blåsigt, fick ta mycket vind själv då de som sprang om mig hade lite för högt tempo. Men halvvägs( på tiden 1.45!) så sprang en man förbi mig som jag kunde hålla samma tempo som ett tag. Skitskönt, jag fick ett högre tempo men det blev inte nå jobbigare att springa. Tills jag kom till ca 26km. Här började det bli riktigt tungt. Drygt 15km kvar, foten började göra ont, jag var trött och ja det var bara att grisa liksom. Vid 30km var jag riktigt trött, men som tur var så var vi typ mitt i smeten här och det var jättemånga hejjarop som kom just under den här perioden. Vilket var precis som behövdes! Från 32-35km gick jättebra och jag sprang om flera stycken. Sen blev det tungt igen. Musklerna hade börjat att dra ihop sig nu, det var inte ett jättefint löparsteg. Men jag kunde räkna ner på riktigt nu, och huvud säger åt mig att jag inte får gå av två anledningar 1. Du kommer blir stum och svårare att börja springa igen 2. Det tar längre tid för dig att komma i mål och faktiskt en sak till. Jag kommer på att jag faktiskt har sprungit riktigt fort under hela loppet, och att pappa känner mig mycket bättre än vad jag gör. Mitt nya mål har blivit att pappa ska ha mer rätt än mig. Att jag alltså ska vara närmre 3.30 än 3.45! Vid 3km kvar är det en brantare uppförsbacke, och då var det ju bara att springa upp. Enkelt va! :) Och efter den var det ju bara utför och 2km kvar. Och de gick av bara farten, trött såklart, men som spurtaren jag är springer jag på ganska fort den sista kilometern. Sjukt stolt över mig själv. Tiden blir innan det är klart 3.37.15. Helt sjukt som första Marathon som jag knappt tänkt att göra. OCH jag hade inte ont i knäna alls under hela tiden. Efter målgången kunde jag knappt stå på benen dock. Att jag tog mig hem till Cargill street är jag lite förvånad över. Ingen kontroll alls över benen, så nu är det soffläge som gäller resten av den här söndagen! Men innan det så hade mina underbara vänner gjort ordning en lunch och kladdkaka åt mig efter loppet. Världens finaste och så himla uppskattat! Dock missade de mig när de skulle hejja. Haha, jag sprang ju lite snabbare än vad jag hade sagt åt dem. Tur att de kunde Hejja på Flo iaf som för övrigt också genomförde Marathonet!
Men nu vet ni typ hur det är att genomföra ett Marathon! Och jag! Check från den listan, nu får vi se vad nästa utmaning blir!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar