Dykkurs

Ja men då är man i Australien då.  Tycker bara att det låter lite coolt. Just nu är vi i Cairns som ligger i norra Australien vid stora barriärrevet. Tyvärr finns det ingen strand vid just staden,  men det finns massor av annat att göra. Tex. att ta dykcertifikat. I två dagar nu har vi legat i en poom och fått lära oss allt vi behöver blandat med lite teori. Och igår klarade vi vårt finalexam! Så idag ska vi ut på havet för att dyka bland alla fiskar! Japp, ni kan vara avundsjuka ;)

Abel Tasman

Hörrni, det kommer bli väldigt uppdaterat i bloggen nu. Det har ni ju kanske redan förstått! Jag och Johanna tog semester förra torsdagen och tog då planet till Nelson och Abel Tasman! Det var underbart med precis alla intryck! Det går verkligen inte att beskriva, många bilder finns på fb och de sammanfattar kanske det mesta. Vi har skrattat sjukt mycket och bara njutit. Av livet. Vet liksom inte vad jag ska säga om det. Är typ helt lyrisk av just det! Men nu sitter jag på sista planet som tar oss till Cairns i Australien!  Också helt sjukt! Ska försöka göra fler korta inlägg om upplevelserna här! :)

Om 3 veckor landar jag på svensk mark. Och idag är det Nobeldagen, och vad mer spännande händer då? ;)

Det här skrev jag alltså i onsdags, har bara inte lyckats publicera inlägget än ;)

Nu räknar vi dagar

Det är ganska sjukt hur veckorna bara passerar! Jag tyckte det var nyss fast ändå så länge sedans som vi var i Queenstown och hoppade fallskärm! Och imorgon åker tjejerna härifrån för semester! De blev äntligen klar med C-uppsatsen i fredag! Grattis tjejer! Jag och Johanna väntar några dagar, vi har lite finslip och jusetingar kvar att göra på vår. Men på torsdag åker vi härifrån. Jag och Johanna åker till Norra Sydön först, till Abel Tasaman. Där ska vi vara i ca 1 vecka och bara ta det lugnt, promenara, paddla kajak och njuta av livet! Sen i December möter vi upp Anna och Ebba igen för att bege oss till Austarilen för att vara där i nästan 3 veckor! Sinnes sjukt! Men så himla skönt med semester! Välbehövligt skulle jag säga!

Här i Dunedin har det väl inte hänt så jättemycket, har ju liksom blivit vardag här med. Det är sommarvärme ena dagen och höstrusk andra så man vet inte rikigt vad man har att vänta sig från dag till dag. Vi har varit och ätit middag hos vår vaktmästare på skolan och hos Anna och Ebbas handledare. Väldigt trevligt! Vi har vart på balett, a cristmascarol, gått på bio, ifredags var vi ut och åt bara vi tjejer. Vi har firat thanksgiving med hela huset innan det var dags för alla att dra vidare hos varit håll, gått på bio och haft filmkvällar. Jag har även gått för sista gången på kören här för att sjunga lite jullåtar. Men det är väl typ det som hänt förrutom det som händer på skolan med c-uppsats och arbete med våra grupper. Jo just det, vi har bjudit på svensk fika och haft jullunch med en av våra träningsgrupper. Så himla söta, de har varit så glada att vi varit där så vi fick en liten kiwifågel som tack också.

Men nu hoppas jag att det går bra med skrivandet de här sista dagarna så att vi verkligen kan njuta av förhoppningsvis fint väder på vår semester(kommer väl antagligen smälta bort i austrailen pga värmen). Men idag har det hagalt här i Dunedin, (i onsdags sprang jag i shorts och t-shirt).

Här kommer en liten bildbomb från de senaste veckorna

Att surfa på vågorna

Det är alltså vad största delen av helgen har handlat om. Typ första veckan när vi var i Dunedin bestämde vi oss för att vi ville gå en surfingkurs. Vi bestämde att vi skulle göra den i slutet av vår vistelse här. Dels för att det skulle vara varmare i vattnet men också för att vi eventuellt skulle komma ihåg våra kunskaper till Australien. Tydligen så är vi nu i slutet av våran vistelse i Dunedin...

Kursen varade både lördag och söndag och vi har tränat på att komma upp på plattan på stranden, balnserat vikten, hitta timingen i vågen och sen stå upp. Sjukt stolt när jag klarat detta! Verkligen inte hela tiden, tom svårt att veta vilka vågor som är tillräckligt bra. Men nu idag söndag klarade jag också att surfa på vågen in mot stranden. Och vilken känsla! Underbart att känna att man har kontrollen och flyta med! Under andra halvan av dagen pushade en utav lefarna mig att simma ut till Anna och några till som var ute på det djupare vattnet för att fånga de stora vågorna. Anna var för övrigt grymmast och hitta de stora vågorna flera gånger! Jag försökte, men här var det lite ny teknik igen. Men sjukt häftigt, här ägde man liksom vågen!

Så himla kul att få vara i vattnet och leka en hel dag. Men tur att vi hade våtdräkt, för även om jag inte frös skulle jag garanterat ha gjort det utan. Men shorts väder i Dunedin nu, vi närma oss sommaren!

Sen var jag och kollade på min första rugby match live igår! Eller Rugbyleage, det är tydligen två olika saker med olika regler. Svinroligt!  Nästan 16.000 på läktaren. Mäktigt!
Sjukt rolig helg här i Dunedin iaf, men nu är vi alla trötta. Och mitt ansikte rött fast ha dränkt in dig i solfaktor...

Och grattis pappa på farsdag! Jag älskar dig!

Hatkärlek till friidrott!

Så det är alltså vad jag har gjort idag bland annat. Idag var det nära på sommar igen så jag kunde ta på mig shorts och t-shirt när jag sprang ner till friidrottsplanen. 8×200m hade jag tänkt mig. Och det var just vad det blev. Mjölksyran sprutade på de sista och jag var helt slut. Men gud vad härligt det är att få bli trött! När jag sprang hem, som tyvörr tar drygt 20min, mådde jag illa ich kan säga att det inte direkt gick fort....

Annars idag sp har jag varit ich köpt en ny kamera. Så nu kan det komma lite mer bilder igen om jag gör någonting roligt.  Typ surfar ;) eller springer uppför ett berg med panoramavy(blev typ snurrig i huvudet av utsikten).

Sen har vi kollat på skräckfilm hela huset ikväll(förlåt lillebror, glömde vår dejt). Tycker ju egentligen inte om skräckfilmer, men vad gör man inte för laget. Sitter mest på helspänn, och Sasha skriker typ hela tiden. Haha. Tur vi hade en god kladdkaka som Ebba bakat ;)

Men ha en bra helg hörrni!

Humör

Undebart hur humöret kan vända! I torsdags var jag ganska less och tyckte att 5 veckor till i Dunedin var alldeles för mycket. Men med fika med Johanna igår, chatt med flera av alla vänner igår. Prata med mamma och pappa i morse, och fram för allt...Två toppträningar, trappinterveller och ett riktigt långpass uppför ett berg, mår jag så himla mycket bättre. Jag upplever världens bästa natur, lär mig sjukt mycket om både mig själv och yrkesmässigt. Jag kommer ha hur mycket erfarenhet som helst när jag kommer hem. Och om BARA 4,5v så åker jag ut ich reser och lämnar plugget bakom mig. Livet är faktiskt himla underbart :)

QueensTown

Okej, nu var det alldeles förlänge sedan jag skrev igen. Det var vl typ så här som jag tänkte att det skulle bli. Visst förvarande jag er redan i början av den här blogg perioden? Att min dator inte är min bästa vän gör ju inte direkt saken bättre hela tiden. Håller verkligen tummarna på att den vill leva nu sista månaden som vi är kvar i Dunedin. Skulle faktiskt bli lite ledsen annars. Men i vår blir det till att köpa ny dator, och telefon som jag krashade första veckorna här. Och en ny kamera, råkade tappa bort den i helgen....

För helgen, den måste ju berättats om. För ni som följer mig på insta och facebook har redan sett att någonting spännande hände. Men vi tar det i ordning.

På torsdag efter middag tog vi vårt pick och pack och drog till Queenstown med buss. Vi tar en hejdå fika med Birgit som ska flytta över till Österiket och vi kommer inte se henne nå mer under vår tid här. Vilket är väldigt tråkigt (dock positivt att hon och Dayle numera kommer bo i Europa). Efter vår busstur som alltid bjuder på underbar utsikt och natur letar vi upp vårt vandrar hem, äter medhavd middag och hoppar i säng. Den här helgen delar jag och Anna säng. Anna vill höja värmen, jag säger bestämt i från. Men erbjuder mig att vara "BigSpoon" ett litet tag vilket hon tackar ja till :)

05.45 ringer klockan. Dags för frukost innan taxin kommer som ska ta oss till bussen som ska ta oss till Milford Sound. Dettta är ett ställe som jag tycker man ska uppleva om man åker till Nya Zeeland. Resan dit på 5 timmar var lätt värt det. Bussen hade fönster i taket och stannade på småplatser för fotografier. Och Milford var otroligt vackert. Det är en fjord och vi åkte kryssning där ute ca 2 timmar och såg massor av vattenfall. Vi hade strålande väder och bara njöt i solen, vilket var ganska överraskande då det inte alls är så många dagar det är fint i Milford. Regnar 7-9m på ett år! Jag har väldigt vackra bilder på min kamera, tyvärr försvann min kamera under den här dagen(eller jag hittade den iaf inte på lördag morgon). Tur att jag kan sno bilder av alla andra;) Underbart vackert iaf, och vi alla hade återfått lite ny livsenergi! På kvällen hängde vi bara och åt tacos innan vi gick och la oss för att få mer energi inför morgondagen.

På båten vid ett vattenfall

Lördag, kliver upp och går på en morgon promenad i solen. Verkar som att det kommer bli ytterligare en dag med strålande väder! Klockan 10 står vi vid portarna för NZONE. Vilket alltså betyder att idag är det dags för FALLSKÄRMSHOPPNING. Typ en av sakerna jag hade på min lista att jag måste göra i Nya Zeeland. Tydligen var det många som ville hoppa den här dagen, så det blev lite väntan och nervositeten steg och sjönk flera ggr under den här tiden. Vid ett tillfälle stod jag bara och hoppade och det kändes precis som inför en vikt tävling. Sa till tjejerna att hade det varit ett lopp nu skulle jag kunna springa hur ort som helst. Den där peppande, nervösa känslan innan ett lopp alltså.

Cool tjej i väntan på att få flyga

Vi skrev på ett "consentform" där det stod att det fanns risk att vi kunde bli skadade eller dö,blev utkörda ut till flygfältet, fick vänta lite mer i solen. Sedan var det vår tur. På med alla kläder, information om hur vi skulle se ut som en banan i luften, hälsa på våra tandemhoppare sen var det dags att hoppa in i planet.12.40, några timmar senare alltså. Jag hoppar in längst bak och planet lyfter. Högre och högre, vi ser topparna och tänker nu är vi högt uppe. Kollar på killarna höjdklockor som står på ca 4000ft, vi ska upp 15000. Alltså ca 5km!! Men jag var aldrig rädd. Killarna i planet var kolugna. Det här var deras 6hopp för dagen, ja så varför skulle jag vara rädd när de var så lugna. Värsta känslan var nog när de öppnade dörren och jag såg Johanna och Ebba bara försvinna ut i tomma intet. Sen var det min tur. Min instruktör får trycka tillbaka mitt huvud, hade redan glömt att jag skulle luta mig mot hans axel, ville ju se ut ja! Jag blundar och skriker av förtjusning innan jag kommer på att jag måste ju titta på allt.

Och fy fan vad häftigt det var! Att falla fritt. Det går knappt att beskriva. Jag skrattade och log men jag minns knappt vad som hände. Det var en minut som gick sjukt fort men också långsamt på samma gång. Och när fallskärmen väcklades ut var det liksom" just det ja". Tur att jag hade nån annan med mig som kunde fixa den delen av hoppet. Man fick se ut över landskapet vilket var berg, vatten och ja, You name it! Enda nackdelen med det här hoppet var väl slutdelen då jag började må lite illa av alla svängningar. På marken kramade jag om alla och skrattade. Fy tusan vad kul. Men illamåendet var kvar, så jag fick en liten papperspåse och medans vi väntade på bussen som skulle ta oss tillbaka fick jag kräkas lite grann. Mådde mycket bättre på en gång och trots det så var det lätt värt det. Kanske blir Mohed nästa gång så jag får se mitt vackra Hälsingland :)

Innan jag kommer på att jag måste titta!

Team Sweden, glada och euroforsika

Dagen fortsatte i QueensTown med burgare, glass, shoppning och njutning i solen. Sedan går vi hem vilar i någon timme innan vi tar på oss partykostymen och testar Queenstowns dansgolv. Hade en jättekul kväll, med 5 olika dansgolv med olika typer av människor. Herre, men det är så det ska vara!

Kerfuffle

Söndagen blev en aning lugnare. Vi hade bestämt oss för att titta på Nya Zeelands symbol. Kiwi fågeln. En utrotningshotad art som bara finns på Nya Zeeland, och som alla refererar till hela tiden. Pratar man om att någon person är en Kiwi så kommer den personen från Nya Zeeland. Det var svinhäftigt att de sen, den har verkligen ett speciellt utseende. Vi fick inte ta kort, men googla den! Vi fick också se massor av andra typiska fåglar och papegojor från landet. Även en liten show om de olika djuren där en av papegojorna bestämde sig för att sätta sig på mitt huvud :)
Resten av söndagen spenderades på stan med mer mat och shoppning och glass.( Pategonia är alltså glassstället om ni ska hit och Fergburgers för hamburgarna). Kvällen spenderade med middag på Japansk restaurang och vet ni vad! Jag åt med pinnar, HELA middagen. Jag bad om bestik, men höll mig till pinnarna. Stolt tjej! Haha

Guidning på fågelzoo genom hörlurar

Så den här helgen har vi varit riktiga turister, men ojoj vad kul det är! Lilla inlägget, men det var ni värda ;)

 Och ett tack till Ebba som jag snott alla de här bilderna av. Men nej, inte fallskärmsbilderna! Hon är är grym, men inte så grym. Än....

Routburn Track

Efter att ha varit ute en hel helg i naturen. Har jag åter igen insett hur mycket natur människa jag är. Jag älskar verkligen att var ute i naturen och andas den friska luften som det ger. Spelar egentligen ingen roll om det småregnar eller inte. Hela den här helgen har jag verkligen njutit. Både av att vara ute, på den fina naturen och utsikten, men även av alla de underbara personerna som jag har runt omkring mig. Hade inte vi bott där vi bor med våra husvärdar skulle den här resan aldrig ha varit möjlig. Vi skulle inte stannat på de småställena vi gjorde innan och efter vår resa till Routburn. Jag är så tacksam för att jag är där jag är idag med de jag är med. Också tacksam för alla jag har hemma, som jag vet alltid finns där för mig. Här får ni ett smakprov av bilder från i helgen. Och ska ni till Nya Zeeland någongång, så är vandring i bergen och naturen ett måste!

Familen vid ett stenras

Sammanfattning av Nya Zeeland, berg och får

Vada i det friska vädret

Parter in crime

Vem gömmer sig i buskarna?

Birgt och Dayle, våra hyresvärdar

Njutning

Hur underbart är livet?

Jag hade nästan glömt hur roligt och skönt jag tycker det är att träna ute! Jag har varit mycket på pass och i gymmet på sista tiden och har inte alls varit ute och sprungit så mycket. (Kanske för att det bara existerar backar här). I onsdags var jag och Anna ute och sprang men det var en sån där tryckande känsla i huvudet så det var inte så jättelätt att träna. Men idag! Det var ganska varmt under dagen men precis när jag börjat springa så börjar det regna! Luften blev så klar och det var lätt att andas. Intervallerna uppför vår gata gick jättebra. Eller jag vet inte om de var så jättesnabb, men jag återhämtade mig jättefort och ja, idag var det så himla skönt att träna! UTOMHUS!

Och i helgen ska vi ut och vandra, undrar om jag tycker utomhus är lika bra då? ;) Ha en underbar helg. Godnatt!

Vadrets makter!

Sa okej, Dunedin ar lite som Sverige ibland. Vadret, det kan adras sjukt fort! I borjan av veckan sa har et varit riktig sommar har. Gatt runt i linne och shorts i 20grader varme ar ju skont, till idag nar man tittar ut genom fonstret och det blaser storm och faktiskt till och med snoar. Men jaja.

Veckan har flytit pa bra. Vi har fatt ett nytt schema for hur var praktik ska vara resten av tiden vi ar har, vi borjar fa en struktur i hur vi ska fortsatta med var C-uppsats osv. Jag och Ebbis har varit och sprungit uppfor berg, sjukt imponerad av tjejen, hon ger inte upp! Jag har varit och sjungit i kor, saknar dock nationskoren i Umea! Och igar hade vi BBQ i huset for att sedan dra och gora dansgolven i Dunedin osakra! Hela "familjen" at tillsammans och bara socialiserade under kvallen, men det var bara TexasThom som vagade folja med oss ut och dansajarnet. Jadrans vad kul det var! Vi dansade i princip nonstop i 2,5h!

Men som sagt idag ar det blsigt, sa vad ska man gora da? Jo jag foljer med Thom till hans lab for att han ska mata sina rattor.(Det har kommer att bli framtidens forksare, tro mig!) Vi ska efter detta ut till St. Clair for att sitta pa ett kaffe och bara lsa och njuta av livet. Och varfor inte, bara slappna av. Gud vad skont!

For ovrigt sa ar det hans dator jag sitter vid nu och vantar, ifall ni har svart att forsta det har inlagget pga att jag inte anvander a,a och o. Med prickar och ringar alltsa ;)

Ha en underbar helg! Puss

Peppad på ALLT

Idag är en sån dag som man mår så himla bra. Dagen har verkligen varit jättefin! Började dagen med att leda våra parkinson patienter med gemensam boxning, deras "vanliga" träning och sedan avslutande stretching och avslappning. De uppskattar oss så mycket och vi tycker om dem så mycket! De ger energi, och det är just av den här anledningen som fysioterapeut kommer passa mig så himla bra! Jag känner verkligen det, att få hjälpa människor att utvecklas, att må bra och att de får verktyg som de kan använda i sin vardag för att må bättre. Av de här timmarna på måndagar får jag så himla mycket bra positiv energi!

Efter lunch så satt jag mig ute på en gräsmatta lutad mot ett träd och började att plugga. Våren har verkligen kommit hit nu och jag satt bara och njöt medan jag lyssnade på musik och försökte få fram några kloka ideér från mitt huvud. Efter nån timme kommer TexasThom och gör mig sällskap. Vi varvar med att plugga, prata om livet och njuta. Sedan går vi en liten promenad på Campus innan vi vandrar hem i solskenet, peppad på livet  båda två. Om att vi är lyckligtlottade som gör det vi gör i det stadiet i livet som vi är i nu.

Väl hemma lyssnar jag på fysiopodden, som får mig ännu mer exhalterad på att bli fysioterapeut. Idag lyssnade jag på ett avsnitt om Friidrott och överbelastning. Kollar runt på internet och ser att Oskar Svärd har gjort en rekordtid på Klassikern. Undrar för mig själv vad rekordet för tjejer är. Medans jag letar det hittar jag att det finns någonting som heter "superklassikern". Sammanlagda tiden för alla moment ska vara under 20h för män och 24h för kvinnor. Jag tror att gör jag en bra cykling så kommer det att gå! Lite coolt faktiskt om jag får säga det själv. Helt plötsligt fick jag ett nytt mål med klassikern, och inte bara "fullfölja" det.

Och nu i samma veva av peppning har jag anmält mig till Toughest i Umeå den 16 Maj med bästa klassen. Ops! Tur att man tittade efteråt vad det var för hinder. Shit, här krävs träning! Men tror det är bra att jag hittar på andra saker som jag inte är riktigt van vid. Nya äventyr och möjligheter som sagt.

Men peppad på livet alltså. Hoppas ni får en minst lika bra måndag!

Ut på Tur aldrig Sur

 

Igår var det dags att utforksa lite av Dunedins natur på cykel istället för bil. Vi var dock lite ororliga för att det inte skulle vara väder. Det skulle tydligen både vara kallt och regna. Men icke! Vi vankar upp till blå himmel och riktigt vårväder. Ebba och jag får låna två cyklar och hjälm av våra underbara "flatmate" Sasha och trampar iväg först till affären för att köpa med oss picknick. Sedan trampar vi på. Underbart härligt! Vi cyklar över till den andra öhalvan längst vattnet och bara njuter av utsikten vi får och den värmande solen. Vi ler och pratar på.

Grönskan!

Efter ca 1 timme tar vi av från vägen längs vatten kanten och cyklar upp för en av alla backar för att få riktigt bra utsikt. På toppen går vi in en fårhage för att njuta av en banan och lite kakor. Vi tittar på alla får och lamm och skattar oss lyckliga igen att just vi är just här. Livet är allt bra ibland! 

Fika smakar aldrig så bra som i naturen!

 Sen satt vi oss på cyklarna igen för att få nedför. Vi tänkte att vi cyklar en liten bit till för att sedan ta oss hem. Det hade ju börjat blåsa och vi skulle få motvind. Men här kommer vi på att det är väl inte så jättelångt till slutet där Albatrosarna är? Äh, cyklar dit. Det kan bli jobbigt att åka hem, men vi har ju hela dan på oss. So off we go! Dit gick det ju ganska bra med all medvind. Men shit vad det blåste där ute! Vi bestämmer oss för att ta en kaffe och vila lite innan vi tar oss hem. Som vi inser kommer att ta ett tag. 

När vi sätter oss på cyklarna igen så kommer vi typ ingenstans. Helt otroligt vilken motvind, vi får tom trampa utför! Ebba som är cyklisten får leda och dra med mig. Första milen tror jag att jag ska dö. Hur ska jag ta mig hem!? Men efter stopp med kakor så fick vi lite mer energi och blåsten mojnar en aning och vi njuter igen, och känner oss riktigt bra och stolta. Ca 1 mil från hemma så kommer den riktigt blåsten igen! Vi ligger på rull och bara trampar för att till sist komma in i stan och bara ha ett par kilometer hem. Vi gjordet närmare 8mil! Jag som hade tänkt haft vilodag och bara cykla en lugnare tur. Äh vila kan man ju göra nån annan dag ;)

Sjukt läskig fågel!

We made it

Man ser ju lite att det blåste iaf!

På kvällen var vi sjukt trött. Men hade planerat med hela huset att åka på lazertag. Så det var ju bara att pallra sig iväg. Jätteroligt! Men kan ju inte direkt säga att det var min paradgren. Haha, men kanske kan bli bättre till nästa gång! ;)

Annars i veckan har jag varit på väldigt bra humör! Jag och Ebba har gått på svinmånga gruppass för att göra 28days challange som betydde att man skulle göra 10,20 eller 30pass på 28dagar. Vi hade inte gjort så himla många innan den här veckan, så det blev 5st den här veckan. Men nu till veckan ska jag springa lite igen. Foten har varit lite tjurig efter marathonet men nu så!

Paradiset på jorden

Världens finaste utsikt!

Jag är helt säker på att jag har besökt den platsen nu. I Wanaka, Nya Zeeland. Det är nämligen där som vi har tillbringat den här helgen. Vi har pratat om att vi ville komma iväg och åka skidor, och tänkte att det här nog nu skulle kunna vara en perfekt helg för det. Och Wanaka skulle ju vara ett ställe som behövdes ses har vi hört. Och OJ så rätt alla har haft.

Det började redan med bussresan ut ur Dunedin. Efter ca 15min ser vi så mycket kullar/berg med gräs, får och kor. Det går på de här bergen utan problem, och jag funderar lite på hur det skulle gå om en ko ramlade ner. Skulle den ta sig upp då, det va ju ändå ganska brant, inga platta ställen direkt för de här djuren att vila på. Det börjar regna, men jag är på gott humör. Det är flera timmar kvar och det kommer säkert vara fint på lördagen när vi ska åka skidor. Som sagt hela bussresan på 4timmar tittar jag ut genom fönstret och bara förundras över den här naturen. Gröna berg, bergiga berg och till sist ser vi berg med snö på topparna. Och det är så mycket som liknar Sagan om Ringen!

Jag och Anna njuter av livet

Vi kommer fram på kvällen och som tur är så har vi varit så otroligt smarta och tagit med oss Lasagne som vi äter innan vi tar det lugnt och spelar lite sällskapsspel med några från Malaysia och Austalienare på vårt vandrarhem WanakaBakaPaka. :) Men en tidig kväll för att gå upp tidigt och hyra utrustning. Det ska också nämnas att under flera dagar hade jag haft jätteont i foten och haltat ganska rejält. Kan ju lugnt säga att jag var ganska nervös för att få bara åka ett par åk för att sedan tvingas av skidorna för att foten inte skulle palla med. Men så blev det INTE! Direkt när jag fick på mig pjäxorna var det onda som borta! Jag kunde åka precis hela dagen utan att det gjorde det minsta ont i foten! Vi åkte från när bussen lämnade av oss på förmiddagen tills den hämtade oss på eftermiddagen igen. Jag tror jag log i princip hela dagen. Johanna sa till mig på lördag morgon att jag hade pratat i sömnen, eller nej, skrattat i sömnen. På söndag morgon säger hon att jag hade skrattat i sömnen den här natten också. Jag tycker att det är ett självklart tecken på hur jag har mått. Lyckan är obeskrivlig. Att vara i den här underbara miljön men så underbara människor. Att får göra det här medan man går i skolan. Att bara kunna ta semester en helg och komma bor, att fylla på batterierna. Precis vad som behövdes, och precis vad vi gjorde. På kvällen var hela bundet helt slut. Vi gick ut och åt, sen hem för att dela på en flaska vin som Johanna hade köpt när hon var på vinprovning tidigare under dagen. Underbart! Att bara sitta och njuta i varandras sällskap och prata om livet och allt där till. Jag dog igen. Det hade jag redan gjort ett antal gånger under dagen också.

Ebba njuter av livet

Vi gick och la sig tidigt igen, vem behöver uteliv liksom. Det kan man fixa precis när som helst annars. Vi klev upp i tid istället föratt bestiga  Mt. Iron. Och jag dog flera gånger om. Det måste man väl göra om man ska vara i Paradiset? Man kan ju inte komma dit utan att ha dött? Eller, jag var nästan förvirrad. För att sno Johannas ord på det hela, så gjorde det ont i ögonen. Berg, Sjö, Berg och slutligen Berg! Det är det absolut finaste jag vet. Snöiga toppar och i den här miljön så ville jag nästan bara gråta. Jag är så himla lycklig. Bussresan hem var lika dan. Vi satt mest tyst för oss själva för att bara beundra naturen, petade bara lite på varandra när vi såg någonting som vi tyckte var extra häftigt. Jag är så himla lycklig att jag är här, jag är fulladdad med energi för att göra de sista månaderna här så bra som möjligt. Jag ska verkligen försöka leva i nuet som jag gjorde i helgen. Suga åt mig allt som är positivt. För just nu finns det ingenting i mitt liv som är negativt(ska eventuellt vara foten då). Jag är lycklig och tacksam för allt!

Här är känslan.

Men Va!

Vackraste tjejerna!

Tack Livet!

 

Haka and My First Marathon

Ibland är man kanske lite dum i huvudet. Men ibland är att vara dum i huvudet en bra sak. Jag har varit ute och sprungit med Flo, en fysioterapeut student här i Nya Zeeland, som berättade för mig att hon skulle spinga ett Marathon här i Dundedin och att det var det hon tränade för. Redan då första gången hon nämnde det så började det att gro ett litet frö i mitt huvud. Marathon.... Det är ju någonting som jag tänkt att kunna göra någongång i framtiden. Typ Stockholms maran eller något som ändå är ganska stort och en kul grej som man kan säga att man har gjort. Men jag ska ju inte säga att jag har tränat för det. Verkligen inte! Sen jag sprang Lidingöloppet förra året har jag ju haft lite problem med knät och jag tror inte att jag har sprungit över 2 mil i år. Men tränad vet jag ju att jag är. Jag har ju åkt Vasaloppet nu i vinter och så. Konditionen finns ju där, men att springa.....

Jag väntade med att registrera mig. Vi skulle ju eventuellt åka iväg den helgen, och det var ju inte viktigt för mig att springa. Och så hade jag ju knäna. Men nu blev den ingen resa denna helg, så jag väl nästan så tvungen att springa nu. Så jag anmälde och tänkte att 4 timmar borde jag ju klara att springa på. Eventuellt 3.45, det kanske jag skulle kunna klara om jag springer riktigt snabbt. Men nervositeten började komma. Vad har jag gett mig in på. Hur ska jag klara att springa 42km? Har jag sprungit så långt förut? Jag vet inte, jag tror faktiskt inte att jag aldrig ha gjort det. Och på asfalt? Herregud! Innan jag går och lägger mig på lördag kväll får jag iaf Skypa med pappa som jag får lite pepp av. Han hade nyss kommit hem efter att åkt rullskidor till och från Ljusne. Min träningsgalna pappa!:) Han tror ju såklart på mig. Det har han alltid gjort. Ger mig småtips, som han säger att jag redan vet. Jag frågar om tiden. Han tror absolut på under 4 timmar. "Jag tror du kan springa på 3.30 Malin" Min pappa som alltid tror på mig. Men här tänkte jag att han har lite fel. Det är ju 12 kilometer längre än Lidingö, som jag faktiskt sprang riktigt fort, så nej 3.30 sa jag att jag inte kunde springa på. Men 5.30/km tror jag du kan hålla säger han. Det tycker jag låter mer realistiskt och köper det resonemanget. 55 min på en mil alltså, så en slut tid på 3.55 typ. Jo men det klarar jag tänker jag. Somnar fort och lugnt efter att ha haft det här snacket med min far.

Min Vy med bussen på morgonen till starten!

Jag vaknar tidigt, äter frukost snabbt och går iväg till bussen som ska ta mig till starten. Jag lyssnar på en Pod med Kalle Zackariason Wahlström på bussen. Så med massor av träningsglädje känner jag riktigt hur peppad jag är på det här Marathonet. Jag har T-shirt och Short. Det är småkallt och småregnar. Men jag är bara peppad! Och träningsskottet går och jag kör mitt tempo. Såklart mycket fortare än 5.30. Den är lätt under 5 de första 2milen. Men det går bra, jag njuter och det är inte ens jobbigt. Tänker på hur skönt det är att springa, att jag springer mitt allra första Marathon på andra sidan jordklotet utan att ens tänkt att göra det, bara sådär en då liksom. Jag måste faktiskt säga att jag kände mig lite småimpad av mig själv. Lite Cool är jag väl ändå? :) Det ar ganska blåsigt, fick ta mycket vind själv då de som sprang om mig hade lite för högt tempo. Men halvvägs( på tiden 1.45!) så sprang en man förbi mig som jag kunde hålla samma tempo som ett tag. Skitskönt, jag fick ett högre tempo men det blev inte nå jobbigare att springa. Tills jag kom till ca 26km. Här började det bli riktigt tungt. Drygt 15km kvar, foten började göra ont, jag var trött och ja det var bara att grisa liksom. Vid 30km var jag riktigt trött, men som tur var så var vi typ mitt i smeten här och det var jättemånga hejjarop som kom just under den här perioden. Vilket var precis som behövdes! Från 32-35km gick jättebra och jag sprang om flera stycken. Sen blev det tungt igen. Musklerna hade börjat att dra ihop sig nu, det var inte ett jättefint löparsteg. Men jag kunde räkna ner på riktigt nu, och huvud säger åt mig att jag inte får gå av två anledningar 1. Du kommer blir stum och svårare att börja springa igen 2. Det tar längre tid för dig att komma i mål och faktiskt en sak till. Jag kommer på att jag faktiskt har sprungit riktigt fort under hela loppet, och att pappa känner mig mycket bättre än vad jag gör. Mitt nya mål har blivit att pappa ska ha mer rätt än mig. Att jag alltså ska vara närmre 3.30 än 3.45! Vid 3km kvar är det en brantare uppförsbacke, och då var det ju bara att springa upp. Enkelt va! :) Och efter den var det ju bara utför och 2km kvar. Och de gick av bara farten, trött såklart, men som spurtaren jag är springer jag på ganska fort den sista kilometern. Sjukt stolt över mig själv. Tiden blir innan det är klart 3.37.15. Helt sjukt som första Marathon som jag knappt tänkt att göra. OCH jag hade inte ont i knäna alls under hela tiden. Efter målgången kunde jag knappt stå på benen dock. Att jag tog mig hem till Cargill street är jag lite förvånad över. Ingen kontroll alls över benen, så nu är det soffläge som gäller resten av den här söndagen! Men innan det så hade mina underbara vänner gjort ordning en lunch och kladdkaka åt mig efter loppet. Världens finaste och så himla uppskattat! Dock missade de mig när de skulle hejja. Haha, jag sprang ju lite snabbare än vad jag hade sagt åt dem. Tur att de kunde Hejja på Flo iaf som för övrigt också genomförde Marathonet!

Men nu vet ni typ hur det är att genomföra ett Marathon! Och jag! Check från den listan, nu får vi se vad nästa utmaning blir!